Fackeltåg

Igår gick det traditionsenliga fackeltåget till Raoul Wallenberg-monumentet med tal av kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors och av journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink. För mig var det första gången som jag deltog men det var långt ifrån första gången som jag och min familj kommit nära förintelsens grymheter.

Under våra flickors uppväxt har vi medvetet tagit med dem till Dachau, Bergen-Belsen, Les Milles och Anne Franks hus. Berättat om den ondska som bredde ut sig över hela Europa (kartan i Dachau talar sitt tydliga språk) och som mördade miljoner oskyldiga i nazismens namn.

Lars och jag har varit i rummet i Wannsee där beslutet togs den 20 januari 1942: att systematiskt och i industriell skala utplåna närmare 13 miljoner människor – 6 miljoner barn, kvinnor och män av judisk härkomst och ytterligare miljoner andra, främst genom masskjutningar i jordschakt och genom gaskammare i koncentrationsläger.

Var och en av oss har ett ansvar att för varje generation berätta om förintelsen och om den rasism, det hat, den ondska och den gryma ideologi som ledde fram till förintelsen. Om den medvetna uppdelningen i ett ”vi” och ett ”dem”. Om de små stegen bort från tolerans, inlevelse i andras villkor, respekt och förståelse för andras uppfattningar som till slut trubbade av samvetet hos de många och tillät förintelsen att ske.

Som liberal kommer jag alltid att stå upp för varje människas okränkbarhet. De idéer och ideologier som idag talar om ”vi” och ”dem”, som vill ta de små stegen bort från tolerans och medmänsklighet är och förblir liberalismens absoluta motståndare. Jag hoppas och tror att det motståndet också finns hos lidingöborna!